Vågar jag smaka på chips och godis när jag har ätit redan. Det är då jävla mycket ångest kring det. Vill bara DÖ!

Skrivit högskoleprovet idag! Helt slut! Sen mötte jag upp min fina familj för att fira min mamma som fyller år imorgon! Vi åt på Pong inne i stan, jätte god mat och i mängder!

Jag ville vara duktig idag så utmanade mig med att äta ordentligt, tre tallrikar... Wow! Jaha fet blir jag också. Haha. Nej men mest grönsaker och kyckling så jag kan vara lugn sa mamma.

Ingen efterrätt i alla fall tack och lov!

Fått hög feber igen så helt slut!

Men jag klarade både maten och högskoleprovet så nog får jag nöja mig med det!

Typ sån mat som på bilden var det!:)

Nästan kliva i en geggig godissmet med choklad och kola, mums.
Att få näringsdryck + godis och känna pulsen rusa.
Ångesten av mat.
Allt kommer ikapp!

1. Chai Latten gick skit
2. Godiset fanns inte på kartan
3. Mamma har sett hur jag har slarvat och fuskat
4. Scandishaken har gått ut förutom vaniljen och den vägrar jag dricka
5. NU MÅSTE JAG DRICKA EN ND... ÅTMINSTONDE 1/4... Dock reagerar min kropp på en gång

Äckligt mående. Negativ. Ska hem. Svullen mage. Urk!

Vad jag än gör, får jag ändå skit. 10v kvar i helvetet, ändå är jag kvar efter ibland. Hur kan alla ni andra se på när allting pågår? Ledsen och sårad. Nu får det ta slut.

Varje gång jag äter, tuggar och sväljer är det ett jävla maratonlopp som aldrig tar slut hur mycket jag än kämpar.

Att äta ute, välja det magraste köttet, känna hur benen viker sig i trapporna och blickarna. Besvikelsen hos alla när jag tappar livet, glädjen när jag faller. Ångesten av frukt och grönt. SVÄLT SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?!

Visserligen rekommenderar jag ingen det här livet, men jag är fast och kommet ingenstans. För mig är det min livsstil. Hoppa inte på om du inte är beredd att förlora precis allt. Jag har förlorat min familj. Min pappa kan inte ens se på mig när vi pratar mat, min mamma skriker och blir arg. Mitt ex förlorade jag genom det här. Jag riskerar mina betyg, mitt liv, jag riskerar Emil. Mina vänner. Allt, precis allt. Men ändå, vill jag vara kvar... Just för att jag är så himla trygg här.

Rädslan ångesten paniken valet och kvalet. Hela tiden står jag på scen kanten och vet inte vart jag ska. Är det - bara och köra?

Snart möta fina J, för en middag innan det blir kulturellt för våran del! Sen hem till hund och fästman haha... Pojkvän låter bättre eller typ, sambo.

Eftersom jag inte drack i måndags så är det okej att äta något idag! Sen svält mode.

Dessutom för vädret med sig deppiga toner... Men men. Våra studentmössor har kommit och det är enbart 10 ynka veckor kvar innan studenten är! Tagga!

Trasig. Krossad. Sönder. Förstörd. Förtvivlad. Ensam. Ledsen. Sårad. Vill.inte.leva.mera. Låtmigdönu.

Nu ändrade sig Mando... Ytterligare en chans för mig att tappa kilon wihooooo!

Som bonus stöter man på äckliga människor... Fyfan. Ena stunden ska du prata med mig, andra är du bara äcklig. Fast för mig har du alltid vart död och äcklig. Du tror att du förstår och leker ball, men du är så vidrig.

Slö och häning, är det kroppens reaktion när anorexin tar över? Vad är det egentligen som händer? Måendet är dåligt, familjen kämpar med att få i mig något alls, men det går inte... Huvudet skriker nej, men samtidigt vet den ena delen att jag måste ha i mig något. Men ångesten är där och ger mig en molande känsla! Strävan av perfektionen...

Hela tiden känslan att prestera - nu skiva = helst av allt vill jag dricka mig så full att hjärtat ballar ut för att komma nånstans!

När ingen klinik tar emot en, vad gör man då? Dricker sig redlös? Skär sig? Gå till en psykolog? Allt känns bara förjävla meningslöst idag.
Självkänslan är NOLL.

Jag vill vara tunn som luft. Bäras utav vindens sus. Segla på vågornas brus.

Min kropp är tydligen i svält... JAG ORKAR INTE MED NÅGOT LÄNGRE!!!!!!

Det kändes så långt borta... Men verkligheten kommer ikapp. Jag kanske inte ens får gå ut med hunden. Att få tillbaka livsglädjen känns tufft och omöjligt. Jag lever för dagen och inte en sekund mer. Framtiden är läskig. SCÄ och Mando är där folk anser att jag bör vara. Medan jag, känner för att fly, till Miami men vad har jag där? Ingenting... Men jag kanske kan få leva, på riktigt. Jag var ute med hunden igår, och ja... Efter några minuters lekande och busande så snurrade världen, jag fick säga till mig själv att jag bara inbildade mig det. Men sanningen är den att jag är helt utslagen. Min kropp ger vika, mamma säger att jag inte är underviktig. Hon tänker på året, då allt blev värre 2010 hösten. Benen, perfektionen. Risken av att spela eyetoy play... Kunde få hjärtat att kollapsa... Allt fuskande. Hur ska jag klara Mando? Vad har jag gjort? Allt jag vill är bli smal och att duga!!!!!!!!!!!!

Allt är enkelt och koncist. Du tänker på henne, men du vill inte såra mig med det, men det gör du genom att inte säga någonting.

Du sover som en hundvalp jämte mig just nu, jag ligger och gråter men vägrar att väcka dig. Jag är ledsen och förtvivlad, men jag låtsas att allt är bra medan du ser på. Jag har under dem senaste åren insett att det inte är någon idé att säga till.

Anledningen till allt detta är för att jag är fet och vedervärdig. Men det är ingenting vi pratar om, utan det är det alla andra pratar om.