Håller på att dö av ångest. Känner mig så brutalt fet att jag inte kan hantera det. Samtidigt så känns det som om jag kommer att kollapsa av fysiska skäl. Allt ska känns så fel. Alltid.

Ens "bästa vän" fattar inte att det är så nära bristningsgränsen.

"du behöver inte vara ett skelett för att vara sjuk, räcker det inte med att du kollapsar?" frågade mamma när jag sa vad jag hade fått emot mig.

Sluta gå emot mig, stötta mig och finns där när jag behöver det.

Ångest över all läsk jag druckit

Varför kan ingen bara förstå?! Gymmet nu så att jag slipper att tänka!

Jag vill vara graftunderviktig. Känns så, men jag vet att jag förlorar allt igen.

Dags att få ner tills bedömningen dårå! Ångest.
Men lika bra.

Det är inte så att dem någon gång på dygnet kan se smala ut inte. Jag får nog drömma på.

Orkar ingenting, så himla orkeslös just nu. Opepp på livet.

Orkar inte vara tjock. Orkar inte att inte duga. Jävla panikångest.

Tack för den kommentaren. Du som har vart så "sjuk" 25kg innan gymnasiet, vem har inte?! Jag går inte hos nån pt för att tappa i vikt. Jag rasar för att jag mår skit. Jag känner mig hela tiden så jävla äcklig och fet. Din kommentar fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Du vet ingenting om mig, hur länge jag har haft denna kamp. Hur sjuk jag har vart. Va jag har gått igenom. Du känner fan inte mig. Jag mår illa när jag ser mig kropp, hela tiden ekar dina ord.

JAG VILL BLI FIN IGEN! Jag vill vara den tunnaste. Tunnare. Brat.

Jag har sån ångest av att bara vara fet. Allt förvärras av att jag inte ens kan gå! Ångest på hög nivå, ändå så äter jag! Onyttigt också. Fan vad vidrig jag är!

Kan jag också få träna och leva? 10v kvar!

- jag lider av extrem fetma.

Vadå besegra? Jag kan inte. Äckel kropp.

Vill inte upp!
Allt känns skit.
Ingen fattar hur skit det egentligen är.
Vill helst av allt bara försvinna.
Men nej, det får jag inte. Utan att plågas i detta helvete är tydligen bättre.

Vill inte bli frisk just nu, hur ska jag kunna bli frisk när jag heller inte är sjuk?

Mamma säger att jag har gått ner! YAY!

Slö och häning, är det kroppens reaktion när anorexin tar över? Vad är det egentligen som händer? Måendet är dåligt, familjen kämpar med att få i mig något alls, men det går inte... Huvudet skriker nej, men samtidigt vet den ena delen att jag måste ha i mig något. Men ångesten är där och ger mig en molande känsla! Strävan av perfektionen...

Hela tiden känslan att prestera - nu skiva = helst av allt vill jag dricka mig så full att hjärtat ballar ut för att komma nånstans!

När ingen klinik tar emot en, vad gör man då? Dricker sig redlös? Skär sig? Gå till en psykolog? Allt känns bara förjävla meningslöst idag.
Självkänslan är NOLL.

Jag vill vara tunn som luft. Bäras utav vindens sus. Segla på vågornas brus.

Min kropp är tydligen i svält... JAG ORKAR INTE MED NÅGOT LÄNGRE!!!!!!