Gick ner till 134ctl i kläder!!!!!!!!!! Capio kan inte bestämma om jag är i form för dagvård ännu! Ska få tills december på mig nu för att jag ska kunna göra planerad resa! Nu kör vi! PT snart!

Bråk i bilen. Lyckorus över att jag inte har ätit mellis :)

Jag orkar inte kriga, för att bli förstådd längre. Ångesten när jag dricker vanlig läsk för att orka ta mig fram till mitt rum just för att min kropp faller sönder i små bitar.

Ingenting orkas med längre.

Jag flyttar om några veckor. Nervöst.

Så jävla opeppad på livet just nu. När jag jobbar så slipper jag tänka, då är det fokus på att allt ska bli bra. Rädd som en hare på flykt att göra ett minsta litet fel. Jag går mer och mer ner i vikt, tydligen kan jag rasa ner när som helst, vet inte om jag ska frukta eller njuta. Jag försöker hela tiden hålla upp en fasad mot familjen, att allt är bra. Att jag mår bra. Men dem klagar på alla ben som sticker fram, medan det egentligen triggar mig mera. Några dagar sedan så bestämde jag att bli FRISK. Men nu står jag och tvekar igen. Hel kul.

Det är det jag gör för att övertyga men jag har ingen lust.

Så orkar man inte kämpa. Jag försökte, jag ramlar bakåt hela tiden.

Påverkar precis allt. Snart har jag väl alla biverkningar?

Tack för att ni hjälpte mig! Inte.

Mor och pojkvän i bilen. 2h tills domen sätts.

Gav sitt utlåtande "allvarlig anorexi". Aprilskämt? Jag är ju inte ens underviktig! Haha. Jag kommer inte ens in på deras slutenvård, så jag är ju faktiskt inte sjuk!

8min kvar. Ångesten är vara här är obeskrivlig. Allting som var då spelas upp som en skräckfilm. Uppgiven... Paniken. Nej, jag återkommer när jag har gjort min stepwise och fått resultatet! Lev åt mig! Be right back!

Ett år. Ny utredning. Trasig.

Får ingen luft. Allt går för fort. Allting snurrar runt. Men ingen bryr sig. Det här är värt att dö för. Jag är för svag.

Anorexi

Vågar jag smaka på chips och godis när jag har ätit redan. Det är då jävla mycket ångest kring det. Vill bara DÖ!

Varje gång jag äter, tuggar och sväljer är det ett jävla maratonlopp som aldrig tar slut hur mycket jag än kämpar.

Att äta ute, välja det magraste köttet, känna hur benen viker sig i trapporna och blickarna. Besvikelsen hos alla när jag tappar livet, glädjen när jag faller. Ångesten av frukt och grönt. SVÄLT SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?!

Visserligen rekommenderar jag ingen det här livet, men jag är fast och kommet ingenstans. För mig är det min livsstil. Hoppa inte på om du inte är beredd att förlora precis allt. Jag har förlorat min familj. Min pappa kan inte ens se på mig när vi pratar mat, min mamma skriker och blir arg. Mitt ex förlorade jag genom det här. Jag riskerar mina betyg, mitt liv, jag riskerar Emil. Mina vänner. Allt, precis allt. Men ändå, vill jag vara kvar... Just för att jag är så himla trygg här.