Är nog bland det värsta som finns. Jag ligger brevid men prins i sängen med gråten i halsen medans han sover, vet att jag får väcka honom, men jag vill inte. För att jag inte vill att han ska se mig så fruktansvärt ledsen, det är inte hans fel. Han och hela familjen är med mig. Och ändå får jag skit ifrån det, aldrig, nej, aldrig ska det bannemig duga. Jag är så jävla less på allt f*cking skitsnack, om att jag bara gör fel. Jag ÅNGRAR att jag stressade till bussen, jag önskar att jag kunde backa och skippat att kliva på.