Håller på att dö av ångest. Känner mig så brutalt fet att jag inte kan hantera det. Samtidigt så känns det som om jag kommer att kollapsa av fysiska skäl. Allt ska känns så fel. Alltid.

Ens "bästa vän" fattar inte att det är så nära bristningsgränsen.

"du behöver inte vara ett skelett för att vara sjuk, räcker det inte med att du kollapsar?" frågade mamma när jag sa vad jag hade fått emot mig.

Sluta gå emot mig, stötta mig och finns där när jag behöver det.