Efter nätter av hemskickningar från akuten med hög puls, hög feber osv, så är man rätt tagen. Psyket är ändå okej, fast, det tär på en, allt tjat om att man fejkade en kramp, hur ska jag lyckas med det egentligen?! Så kul är det inte på sjukhuset. Mardrömmarna smyger sakta på när ögonen slocknar. Samtidigt så kan jag inte skrivas in på Capio, utan jag tappar mer vikt. Går in i anas röst hela tiden mer och mer för var dag som går.