Det kändes så långt borta... Men verkligheten kommer ikapp. Jag kanske inte ens får gå ut med hunden. Att få tillbaka livsglädjen känns tufft och omöjligt. Jag lever för dagen och inte en sekund mer. Framtiden är läskig. SCÄ och Mando är där folk anser att jag bör vara. Medan jag, känner för att fly, till Miami men vad har jag där? Ingenting... Men jag kanske kan få leva, på riktigt. Jag var ute med hunden igår, och ja... Efter några minuters lekande och busande så snurrade världen, jag fick säga till mig själv att jag bara inbildade mig det. Men sanningen är den att jag är helt utslagen. Min kropp ger vika, mamma säger att jag inte är underviktig. Hon tänker på året, då allt blev värre 2010 hösten. Benen, perfektionen. Risken av att spela eyetoy play... Kunde få hjärtat att kollapsa... Allt fuskande. Hur ska jag klara Mando? Vad har jag gjort? Allt jag vill är bli smal och att duga!!!!!!!!!!!!