Varje gång jag äter, tuggar och sväljer är det ett jävla maratonlopp som aldrig tar slut hur mycket jag än kämpar.

Att äta ute, välja det magraste köttet, känna hur benen viker sig i trapporna och blickarna. Besvikelsen hos alla när jag tappar livet, glädjen när jag faller. Ångesten av frukt och grönt. SVÄLT SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?!

Visserligen rekommenderar jag ingen det här livet, men jag är fast och kommet ingenstans. För mig är det min livsstil. Hoppa inte på om du inte är beredd att förlora precis allt. Jag har förlorat min familj. Min pappa kan inte ens se på mig när vi pratar mat, min mamma skriker och blir arg. Mitt ex förlorade jag genom det här. Jag riskerar mina betyg, mitt liv, jag riskerar Emil. Mina vänner. Allt, precis allt. Men ändå, vill jag vara kvar... Just för att jag är så himla trygg här.