jag har tappat greppet och vettet nu!

vill inte äta, vill inte någonting, vill helst av allt bara försvinna. deppig och ensam. intalar mig att överleva för att jobba just för distration, att hela tiden försöka leva är outhärdligt.

jag ser saker på facebook, som jag bara mår skit av, ändå kollar jag. 1.5 år sedan, du lovade, lovade att aldrig göra någonting sådant, men jag tvivlar på alla ord du någonsin sagt till mig. du och hon var så uträknat. sviken. varför var jag så naiv och tog tillbaka dig?

varför äter jag?

varför lever jag?

självsvält, självskadebeteende, jag älskar'e att känna hur kroppen sakta faller, hjärtat som dalar, kroppen som faller samman, hets träning. ingen näring.

jag älskar känslan av adrenalient när man har skippat måltider. så underbar känsla, mot viktnedgång.

samtidigt som jag vet hur dåligt det slutar.