Trycka ner
Publicerat 2012-06-19 17:31:55 i
ANOREXI
Det är det jag gör för att övertyga men jag har ingen lust.
Ibland
Publicerat 2012-06-19 12:30:06 i
ANOREXI
Så orkar man inte kämpa. Jag försökte, jag ramlar bakåt hela tiden.
Anorexi
Publicerat 2012-06-18 12:16:05 i
ANOREXI
Påverkar precis allt. Snart har jag väl alla biverkningar?
Stunden man väntar på är så nära nu
Efter 4 år för min del, så är gymnasietiden över.
Mitt första år bestod av mycket sjukfrånvaro.
För många så är denna dag fylld av tårar, att skiljas från sin klass, medan jag känner att äntligen så slipper jag deras vassa ord mot mig. Jag känner en lättnad. Att slippa vilja dö på morgonen.
Det är rena rama friheten.
Medan folket i min klass kommer att sakna varandra, (hur i helvete man nu kan göra det).
På något märkligt sätt så har vi här hemma vart glada över min svåra fraktur, jag har sluppit skolan, klarat den med helt okej betyg. Chockerade lärarna med de betygen. Så det är ändå BRA.
On my own.
Sometimes you don't realize what's impossible.
I give everything and get nothing back, so what really matters?
Frihet
Bästa tränings motivationen. Bästa sällskapet.
Bästa av livet.
Helsingborg 2011. Båstad 2011. <3
Gav han allt, allt jag kan ge?
Litar inte på någon och det är hans fel. I 1 år, lät jag mig själv luras av dina ord. River ner mina murar, hittar på massa lögner.
Det känns tomt. Men samtidigt så vet jag att det hade gått mer utför. Så dåligt har jag aldrig mått.
Så sluta tro att du är någon. Sluta tro att du är en jag vänder mig till. Du har gått vidare. Sluta läsa min blogg då.
Jag mår så jävla mycket bättre utan dig.
Sjuk
Penicillin och sovandes under två täcken på en värmefilt. 9dagar innan freaking studenten...
Forever & always
Är det fel att drömma sig bort när alla människor dömer en?
Kallas det att fly, eller är det att rädda sig själv? Vad handlar egentligen livet om?
Ibland så känns det bara så enkelt att bara fly iväg, leva där man själv får vara den man är född till. Man behöver inte att leva upp till någon annans krav,
Jag är trotts allt bara 20 år. Sju av dem åren har jag levt med Anorexi. Det kanske låter klyschigt då det blir vanligare. Jag var inte den tjejen som någon gång låg inne. Jag var inte hon som hade sond. Jag var inte den tjejen som var döende.
Utan, jag var tjejen som tappade självkontrollen. Föll bakåt. Jag fastande i ett beteende. Jag slutade äta. Jag fick dåligt kaliumvärde. Men vad hände hos instansterna som kan sådant?
Jag var aldrig tillräckligt sjuk.
Men vad gör man när en föräldrar ser än rasa i vikt och man kämpar för att hålla sig på det friska spåret medan man vill vara tunn som luft?
Har jag vunnit kampen mot sjukdomen eller är jag fortfarande där?
Om 10dagar, så står jag inte längre säkert. Jag är då utskriven från skolan. Ska man våga söka Capio?
Eller ska jag bara vara?
